Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

sample sale

”Jag älskar varenda jävel i den här kön!”

our-legacy-sample-sale

Jag får reda på det först kvällen innan. Bara en sån sak. Sen kommer jag på det när vi ska gå och lägga oss och säger till Johanna:

– Det är den där Our Legacy-utförsäljningen imorgon. Men jag vet inte om jag ska gå dit, det är ju ändå gamla kollektioner.

– Men det kan väl vara kul ändå? Du kan ju lägga upp lite kläder och tipsa bloggläsarna istället för att köpa själv?

– Ja okej, det är ju sant. Men jag orkar inte gå upp så tidigt, det börjar redan halv åtta. Jag glider förbi efter en timme och kollar läget.

Så brukade det inte låta.

De första åren, när Our Legacy var ett nytt märke som några Bankerydskillar låg bakom, som mest gjorde t-shirts och snygga men konstigt sittande kavajer, då var det ett helt annat läge. Då var jag bara en halvfattig student som älskade mode men inte hade några kontakter, som bara fick skriva i sitt eget fanzine. Då var Our Legacy-utförsäljningen en viktig högtid. Jag, Leo, Niklas och Erik stämde träff en halvtimme innan den öppnade på morgonen och stod sedan och köade och huttrade med en Seven Eleven-kaffe för att vara först in i butiken. Väl där ryckte man åt sig skjortor och t-shirtar och om man var extra rik för tillfället en kavaj, eller en väska. Men den heliga graalen kunde man bara drömma om. Skinnjackan. Kraftigt rabatterad den också, men ändå mycket pengar förstås. Du fick kanske tre skjortor, en bralla och en kavaj för samma pris som skinnjackan kostade så det gick liksom aldrig att få ihop. Och det fanns ju ingen tid för eftertanke, snabba beslut var det som gällde. Utförsäljningen var lite som en tidiga-hipsters-version av att få en minut i en leksaksaffär och ta allt gratis som du kunde bära med dig. Sedan gick vi till ett slitet fik på Hornsgatan och åt grötfrukost och gick igenom våra byten. En sorts live haul-vlogg om man så vill.

Sedan gick åren, jag värvades till Aftonbladet för att blogga om herrmode och plötsligt kunde det vara 80 000 personer inne på ett inlägg. Jag lärde känna de där Bankerydskillarna och det börjades med VIP-rea innan sample salen och kompisrabatter och hej och tjena och wheelande och dealande. Man kan väl säga att jag blev lite bortskämd.

Jag hasar långsamt ur sängen på morgonen. Det sista jag säger till Johanna innan jag går är att ”jag är snart tillbaka, får se om jag köper nåt”. På tunnelbanan på vägen dit tänker jag lite på hur kul det var ändå, på den gamla goda tiden. Det var verkligen att man fick kämpa för att få tag på de fina sakerna. Inga specialkontakter man snällt kunde be lägga undan guldkorn till en, ingen förtur.  Det kändes liksom extra bra och fint sen när man bar den där skjortan som man verkligen hade ansträngt sig för att få tag på. Nu har jag det mycket lättare och det kanske medför att jag uppskattar kläderna lite mindre. Tyvärr.

När jag kommer upp ur tunnelbanan med mitt Seven Eleven-kaffe märker jag att det regnar. Usch vad trist, tur att det bara är två kvarter tills jag kommer in under tak. Jag går med raska steg längs med Sibyllegatan, möter två killar med välfyllda OL-påsar. De måste ha varit där precis vid öppning.

Sen ser jag entrén. Och alla killar som står vid den. Och alla killar som står på kö bakom dem. Herregud det är kö ner till Riddargatan. Jag fastnar några meter innan entrén. Ser en av grabbarna som jobbar i butiken sitta och röka en bit bort. Han hälsar glatt, blickar mot kön och skrattar, gör en gest av ”ska jag vinka in dig?” Men jag svarar inte, jag är mållös och fortsätter gå, sneddar över gatan och ser att kön fortsätter runt hörnet, långt in på Riddargatan. Det är killar som måste ha köat i en timme. Wow. Jag blir varm i hela kroppen, är så imponerad och fylld av respekt. De har gått upp astidigt, köat i regnet för att få köpa lite snygga grejer, då ska inte jag bara jazza in efter en timme under personalens vingar och bara ”får se om jag köper nåt”. Jag tar en bild istället. På de väntande killarna. Och lägger upp den på instagram med bildtexten ”Jag älskar varenda jävel i den här kön!” Sen åker jag hem igen. Johanna tittar på mig med en undrande blick när jag kommer hem och glatt utbrister: ”Jag var inte ens inne i butiken, det var underbart!”

Två dagar senare korsar jag Östermalmstorg på eftermiddagen, efter en brunch eller vad det nu kan ha varit. Jag är på väg hem för att titta på Kalmar FF på tv. Då kommer jag på att det är sista dagen på utförsäljningen och att de stänger om typ en timme. Det är egentligen fel håll för mig, men men jag svänger ner på Sibyllegatan ändå. Kan ju kolla läget. Snart är jag nere utanför butiken, som är så gott som tom sånär som på lite personal och några turister. Jag går in och säger hej.

Sen går jag rakt fram till stället där det hänger några skinnjackor, tar en, betalar och lämnar butiken. Med ett pirr i magen som jag inte har känt på flera år.

Johan Hurtigs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Fannie Redman
Home
34 kvadrat
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Emma Danielsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Fanny Ekstrand